Your Company
Start Gårdar och Torp Historia Handelsbodar Företag Skolor Personer Länkar Kontakt Kartsök

 

 

Gellerstedt, Adolf

 Utdrag från Adolf Törneros resa genom Sörmland och Närke sommaren 1833 i sällskap med G.W. Gumaelius

 

Tisdagen den 23 juli begav sig de båda vännerna i väg från Näshulta efter att där ha tillbringat några angenäma dagar. Färden gick över Läppe-gästgivaregård, där de måste göra ett längre uppehåll för hästbyte, och på eftermiddagen kom de fram till prästgården i Lännäs, där en gammal vän från Uppsalatiden, Adolf Gellerstedt, var kyrkoherde. Det blev ett dramatiskt sammanträffande mellan de tre vännerna. Gellerstedt stod uppe i sin kammare och spelade fiol och hade ej märkt de resandes ankomst. Törneros stannade nedanför trappan till övervåningen och ropade upp till den spelande: »Salve Adolphe Christiane Gellerstedt, contracta Gellman! Var välkommen ned att bjuda oss vara välkomna opp i din bur!»

»På denna utmaning af mig stirrade mannen ett par sekunder, rakade derpå utför trappan och stod framför oss, som en gengångare, i en brun rock fullkomligt lik den Genre han fordom svängde sig i i Uppsala. Ögonen bligade, nästan kraftigare än hans oxar och får, först på den ene och sen på den andre — och sen han genom nosning i brist på tillräcklig långsynthet igenkänt våra personer, utråmade hans bas, nästan kraftigare än en af hans oxar och kor: Håååååå! Ä dä Ni?! -- Nä dä va, m.m., m.m., m.m. Han ledde oss vägen opp i rummen, tog under vägen hand om min syrliga kapprock, plockade ur fickan mina däfna handskar och en del af Plutarchos, brummade igenom 7, 8 rader på Pyrrhus, och lade derpå boken någonstädes till torkning. — Hans forna cum lande för salig Höijer underhåller en ständig ungdoms vänskap för hvarje Grekisk bok, som faller i hans händer. Derföre läste han halfhögt på stående fot 7, 8 rader såsom vänskapsbetygelse.»

Utförligt beskriver Törneros samvaron under eftermiddagen och kvällen i prästgården, där de båda resandena skulle tillbringa natten. Han hade tre år tidigare på genomresa gästat prästgården och sökte nu erinra sig, »hur samma Prästgård och dess innevånare voro till finnandes jämt 3 år förut». I stort sett var förhållandena desamma som vid det föregående besöket, och han hade svårt att vid en beskrivning finna andra ord, än han då skulle hava brukat. Prästgården hade dock blivit något tillökt och förbättrad sedan dess. Då hade nämligen »själva sockenbyggningen» stått under reparation, nu däremot var allting »inredt och i ordning och vid godt lag, och till och med litet i olag, medelst en stygg benägenhet för svampning, som det påstods».

»Mat och dryck felades ej på stället — magar hade vi med oss sjelfva och aptit i dem, redan minst 3 timmar gammal. Vi spisade vår middag på furstligt vis, näml. kl. 5, bet j enade af inga lägre personer till rangen än ståndspersoner: herre och fru och sacri ministerii Adjunkten Frödin. — Hvad som sedan tilldrog sig på hin-sidan kl. 12 — ty förr tröttnade ej G—dts snusförnuft att hålla hus med mitt halfvakna rökförnuft och G—ii redan insomnade rena förnuft — det kan äfven den punktligaste Chrönik-skrifvare utan ondt samvete behandla så, som det aldrig tilldragit sig.»

I det följande ger Törneros en närbild av värden på stället, den då 40-årige Adolf Gellerstedt. Denne var född i Örebro och son till en skomakareålderman, vilket ger anledning till en del lustiga vändningar, i Törneros' karaktäristik av vännen. Efter tjänstgöring som kollega vid läroverket i Örebro, sedermera som konrektor där och pastor i Eker, hade han blivit utnämnd till kyrkoherde i Lännäs och tillträtt tjänsten där 1829. För Törneros ter sig nu vännen på följande sätt i skildringen av besöket i Lännäs prästgård:

»G—dt är sig bra lik, d.v.s. bra lik en Skomakare, icke just Jacob Böhme, men icke heller precis någon Landtskommare, utan en någor­lunda reputerlig skråmästare, hvilken genom favorabla omständig­heter ej behöfver sitta hela veckan i verkstaden och på rundstolen, men ändå hvarhelst han sitter vid Rådstugubordet eller Killebordet behåller verkstads-attituden i kroppen, och vid hvarje muskulös rörelse af armarna sålar skor in potentia. - - Eliest har han vålnad af en fagott - - ett mycket magert och torrt stycke ting, jämntjockt och jämnbredt uppifrån och ned, med spenslig embouchure och diger ton, i hvilket sjelfva pianissimo och sjelfva den högsta octaven ger en sådan intonation, som ljudet skulle komma nedifrån trossbottnen.

-----------Ensemblen af hans korta och trubbiga manérer, hans maintient, gående och stående ha uti sig en något intressant caninisk [hundaktig] putslustighet. Derföre, oberäknadt den gamla vänskap jag hyser för honom, är han mig särdeles kär på den grund att jag nästan i hvarje secund får tillfälle att le åt honom under mjugg, antingen åt hans narraktiga allvarsamhet eller åt hans allvarsamma narraktighet — ty när han är som mest comisk i åthäfvor och talesätt, så ser han som värst ond ut i synen. För öfrigt hör det till hans personalier, att han är ganska lyckligt gift, —--------att han med

flit, nit och rättrådighet sköter sin församling, hvilken han nu på 5 te året förestår, — att han af synnerlig kärlek för Schola Carolina i Örebro, der han sjelf passerat graderna, dels såsom scholaris, dels som scholarissimus ifrån Collega i Prima till Conrector, reser in till Örebro vid hvarje scholexamen, för att roa sig åt smällen (hvilken dock förmodeligen vid sådana tillfällen är suspenderad), — att han flitigt följer med Litteratur Tidningen, Theologiska Quartals-skriften, Aftonbladet, och all ny homilitik, — att han helst sprakar om undervisningsverken och läromethoder, Lands- och Läns-, Stifts- och Sockenstyrelsen, Upsala för 1813—1818, afledna Friherrinnan Montgomery-Cederhjelm4, Otto [dvs. Otto Joel Gumselius, örebroskolans rektor] samt landthushållning, — att han om vinterqvällarna läser Grekiska och slår upp i Scapulae Lexicon, och slutligen att han är en ganska god värd.»

Denna senare egenskap kom till synes även däri, att han erbjöd sig att ställa sina egna hästar till förfogande för den fortsatta färden till nästa rastställe, detta dock med förbehåll, att de lovade bli kvar som hans gäster ytterligare i två dagar. Gumaelius förklarade emellertid, att detta ej var möjligt. Deras »affärer» medgav ej »en så statisk grundlighet i våra Närkesbesök», och de måste nödvändigt i god tid på onsdagsmorgonen fortsätta sin färd. Inför dessa argument prutade värden av på sitt villkor, »men huvudsaken blev bestående», det vill säga erbjudandet att ställa prästgårdsskjutsen till förfogande.

Vid tiden för avfärden från Lännäs prästgård överraskades de av en häftig regnskur, så att det var omöjligt att i det täta regnet ens ta sig fram tvärs över gårdsplanen. De kom därför ej i väg förrän kl. 11 på förmiddagen. Under den fortsatta färden ut mot Stora Mellösa kom Gumaelius att tänka på, att han såsom varande domkapitelsledamot ej »kunde med höflighet passera socknen utan att aflägga ett besök i prästgården». Törneros hade besökt även den prästgården tidigare. Det var 1814, då han var informator i Örebro. Kyrkoherde i församlingen hade då varit Karl Peter Arman. Prästgården hade denne låtit bygga om »på herrskapsvis och tillputsad i en förnämare stil än dess inskränkta tunnlandstal påstås medgifva». Detta bygge hade varit uttryck för prosten Armans »stormod». Han var nämligen en förnäm man, »gift en gång med en fröken Friherrinna Djurklou, och sidst med Enkefru Ingelotz». Vid sitt besök där sommaren 1814 hade Törneros fått »den nåden att vara en tyst åhörare till den sublima näs- och förmakston, som en talrik samling högvälborna och välborna af han- och honkön derstädes förde».

»Nu residerar der Armans närmaste efterträdare Doctor Ribbing,5 som hvarken är förnäm eller gift, hvarken lefver med frälse eller ofrälse, lides slätt af hvar man, och står nästan i ingen relation med verlden, utom i frågan om sina prestpligter, dem han i rätlinig och rätvinklig rigtning utöfvar, till punkt och comma efter handboken och kyrkolagen och Consistorii Circulairer. Några cpera superogatio-nis [dvs. överloppsgärningar] af hvad slag som häldst tillåter han sig icke, ej en gång i ord. Ett substantivum, ett verbum, någon partikel, vid tillfälle ett pronomen, sällan ett adjectivum, är hvad han består så åt vän som ovän i stöten. Mer fordrar han också icke af androm och synes vara bäst belåten, att den, som är lysten att tala, vänder sig till annan man. Syntaxis ornata [dvs. språklig utsmyckning] har han, liksom vore hans tunga ingången uti en absolut nykterhetsförening, afsvurit, äfvensom figurspråket, på ironien när — den minst depensiva och minst berusande af troperna — med hvilken han stundom ger en rätt hvass armering åt sitt karga uttryck.»

Vid ankomsten till prästgården var det ingen som tog emot de resande. Två å tre par nyfikna blickar ur köksfönstret var det enda tecknet till liv på gården, annars var allt tyst och tomt. »Tyst var det i farstun som i kyrkan på en h vardag: nycklarna voro ur dörrarna.» De resande steg stilla och ensamt uppför trappan till övre våningen. Där fanns en dörr öppen, men intet ljud kom därur. Vid inträdet i rummet fann de strax innanför tröskeln en bondgosse om 12 å 13 år, och ett par steg längre fram en allmogeman. Mitt i salen stod doktor Ribbing själv. Läpparna var slutna på alla tre, man skulle ha trott, att de uppgjorde alla affärer sinsemellan på ögonspraket.

»Vårt inträde väckte intet uppseende hos någon: det såg nästan ut som vi varit väntade. Saluten försiggick med de mest mechaniska miner och gester i verlden. Ehuru Ribbing och Gumaelius voro gamla Upsalabekanta och bordskamrater på Gillet sedan bådas Rehhusio-Falkenbergiska tidehvarf, var dock mötet sådant, som om man skulle till att tala latin på Gustavianum.------------Imellertid fortgick ordväxlingen [dvs. samtalet mellan Ribbing och Gumaelius] hvarken särdeles flytande eller särdeles djupt: hufvudämnet var hämtadt på stället och liksom uppbrutet på prestgårds mark — det angick bostället och processer med f. d. sterbhuset, of ver hvilket sednare åtskilliga sarkasmer föllo i mellanhugg. — - Bonden stod med säker composance, liksom hans bestämmelse vore att stå vid ett salsfönster, och när hans ögon kommo någon gång i contact med mina, mötte han mig med så avancerad blick och så litet bondskt undfallande, som om han en passant blifvit varse en gråsten. Jag började känna mig otrevligt vid denna gåtlika observationscorps. 'Hvarföre expedierar han icke allmogen och talar se'n med oss? Icke måtte de vara kallade till middag, ty bordet der vid väggen är dukadt blott med en couvert? Icke heller måtte han väl stå i någon complott med soc-kenboerne eller hålla dem qvar för att få oss bort desto förr? Hur det må vara, så syns det, att de bägge ståndarne ha angelägnare att göra än vi — ty h vad vi hade här att göra, kan jag platt icke förstå? Under dessa betraktelser begagnade jag tillfället, då en piga kom i dörren och Doctorn hviskade åt henne ett par ord, att gifva G—s en allvarsam signal med mössan om uppbrott. Den besvarades med en bifallande nick, och våra fotsulor började genast skrapa afsked. Doctorn såg litet förvånad ut, under det han förklarade sitt hopp och önskan att få behålla oss till middag. Men vi hade vår grundliga dejeuné dinatoire i Lännäs att åberopa jemte våra från samma håll lånade hästar och andra motiver — och förfogade oss, åtföljda af den mer och mer communicabla värden ned till våra åkdon.»

Färden fortsattes nu mot Örebro, dit de båda resenärerna anlände på eftermiddagen den 24 juli.

 

 Källa Bergslag och Bondebygd 1959