Gustav Sköld

Gustav Sköld och hans hustru Mina bodde i ett ställe som hette Sjöbacken, beläget ett

drygt stenkast från Hjälmaren vid Västra Rud. Sköld, eller som han enligt uppgift

först hette, Gustav Adolf Jansson, härstammade från Ludvikatrakten i Dalarna., närmare

bestämt Grangärde socken, var föd d den 3 juni 1863 och dog den 24 oktober 1940. Han

hade i sin ungdom varit vid artilleriet och i samband därmed tagit namnet Sköld. Därefter

hade han haft en del andra tjänster i landet. Hustrun hette Vilhelmina och var från Ervalla

socken där hennes far varit banvakt. När de flyttat till Sjöbacken idkade de borsta tiden lite

jordbruk samt fiskade emellanåt. Skölds specialitet var huggmete och uttring på sommaren,

samt på vintern pimpelmete. Han hade då sina särskilda små konster med reven m.m. Tur

och skicklighet hade han även, ty det är säkert en hel del abborrar, gösar, gäddor med flera

fiskar som fångats av honom. Men han ville allra helst vara själv nar han fiskade, och att det

då skulle vara tyst befättar denna historia. En vinterdag sitter Sköld i godan ro bakom sitt

”skyl'' (vindskydd) ute på Hjälmaren, närmare bestämt vid Nifsagrundet och pimplar. l

metarkorgen ligger det några tiotal abborrar vilka utgör fågsten. Längre bortåt Hällgrundet

synes några andra fiskare som också ar ute och pimplar. Men eferson] de sett ''Skölden”

sitta kvar på samma ställe hela tiden börjar de fundera på om han inte Hatt fisk. Rätt som det

är åker en av dem, en pojke, åt Skölds håll. Han åker skridskor och drar en hemmagjord

kälke i en lina eter sig. Kalken är oskodd och slänger och far på den skrovliga isen, så det

skramlar rätt duktigt. Färden går först direkt till Sköld för att höra om han fått något. Men

när han kommer fram till ''Skölden'' blir denne arg och det blir ordentligt påskrivet, bland

annat att det inte går att få någon fisk nä dom ska åka och nora oväsen så där, för då blir ju

alla fiskar bortskrämda. Bortsett från denna lilla episod hade Sköld för vana att ha ett bra

humör. Han var pigg och nyter och brukade gärna berätta sina minnen och historier. En kär

tingest som alltid följde honom var snusdosan, ur vilken han ibland tog sig en pris. Sköld var

även känd för sitt långa, vitgråa, skägg vilket var så långt att det räckte honom långt ner på

bröstet. För någon som inte kände igen Sköld och mötte honom i skymningen någon kväll,

kunde denne mycket väl ta Sköld för tomten, när han kom traskande med sin grepkorg på

armen. Denna korg brukade han i allmänhet ha när han var till Hampetorp och handlade hos

handlare Nordkvist

När hans hustru Mina dött, vistades Sköld tidvis hos sina barn, men bodde dock fortfande

rätt så mycket i Sjöbacken. Under senare delen av hans liv drogs en ny landsväg igenom

Lännäs socken. Denna fick då sin sträckning genom Sjöbackens marker. l och med att

denna nya landsväg blev färdig, började allt fler stadsbor att bygga sommarställen utefter

Hjälmarstranden varvid Sköld på grund av Sjöbackens vackra och centrala läge sålde en del

tomter till rika stadsbor och sommargäster. På så sätt blev han bekant med en hel del "rika

gubbar", hos vilka han höll till och blev bjuden på fester, och ibland var han med dem ute på

sjön och fiskade. Ibland åkte han även med hem till stan i bil

Så småningom blev dock Sköld allt skralare och dog så i en ålder av 77 år. Han ligger

begravd på den södra sidan om kyrkan på Lännäs kyrkogäd