Your Company
Start Gårdar och Torp Historia Handelsbodar Företag Skolor Personer Länkar Kontakt Kartsök

 

 

Högström, Martin

 

högström_edited-1

 

lantbrevbäraren Martin Högström hemma igen efter sin sista posttur med sitt käraste minne, postverkets medalj för lång och trogen tjänst.

 

"Jag är en lantbrevbärare jag går i snö och is och intet är mig kärare än att gå på detta vis"

 

Dessa rader ur Hjalmar Gullbergs dikt kommer en osökt i tankarna, när man  besöker lantbrevbäraren Martin Högström, Hampetorp, på hans sista tjänstgöringsdag, den sista dagen under det gamla året 1959. l ur och skur under 33 år har han axlat sin post­väska för att göra sin runda, bland alla de lännäsbor, som dagli­gen väntar på att få sin tidning,  ett kärkommet brev eller en välkommen  slant  på posten.  Och de har inte blivit besvikna. Martin Högström   har varit som en klocka. Nästan på samma tid året runt har man fått sin post. Och Överallt har han varit väl­kommen inte bara som brevbärare utan också som en kär vän.

 

Martin har nyss kommit hem från sin sista postbäringstur, när vi besöker honom i hans hem i Hampetorp för att samtala något om minnen och upp­levelser han haft under de 85 ar han tjänat postverket och lännäs-bygden. Han berättar, att han är född och uppväxt i Hampetorp, men i unga år lockade äventyret, och så blev han sjöman. Ja, ut på de stora världshaven kom han aldrig, utan det var mest på Hjäl­maren, Mälaren och Stockholms skärgård, som han seglade. Men så träffade han sin tillkommande, och då blev det genast svårare att lämna landbacken. Redan i unga år hade han varit intresserad av fiske, och efter giftermålet blev fiskeyrket hans levebröd. Men när postverket år 1924 be­hövde ha en lantbrevbärare på lännäslinjen, var han inte sen, så fiskare han var, att själv "nappa på kroken". Och så kom det sig att man fyra dagar i veckan kun­de få se Martin Högström kom­ma knogande med den tunga post­väskan på cykeln. Så småningom blev det postgång varje dag, men även om brevbärarturerna tog sin tid var det inte något man kunde försörja en familj på. Därför har hr Högström under hela sin tjänstgöringstid också ägnat sig åt fiskaryrket.

— År det några minnen eller upplevelser, som särskilt etsat sig

'fast i minnet under alla dessa år som lantbrevbärare?

— Ja, jag kommer särskilt ihåg en vinterdag för många år sedan någon gång vid Jul- eller nyårs- helgen, då det var snöstorm, be­rättar Martin Högström. Då trodde jag inte, att jag skulle kunna komma fram med posten. Jag pul­sade i drivorna och drog cykeln med den tunga postväskan, men hur det var lättades väskan på sitt innehåll undan for undan och fram kom jag också denna gång, fast det var sena kvällen, innan jag kom hem. Det som sporrade mig den gången var, att jag var så efterlängtad hos mina postkun­der. Besvärligt var det också under de kalla vintrarna på 40-talet, då det var svårt att hålla värmen i kroppen, men lätt att få frost­skador. Litet kusligt har det ock­så varit ibland, då man vandrat ensam utefter vägarna och haft mycket värdepost i väskan, men under alla åren har det gått bra. Det är ingen, som har antastat mig.

Martin Högström är inte de sto­ra ordens man, men man har en känsla av att han trivts med sitt yrke och tyckt, att det varit intressant och roligt att förmedla nyheter från den stora, vida värl­den, lämna brev som kanske haft stor betydelse för mottagaren, överbringat pensionspengar till gamla och sjuka och dessutom ut­rättat en hel del ärenden åt abon­nenterna utefter sin linje. Denna sin sista postbäringstur har han också fått erfara, att man upp­skattar hans gärning. Vid åter­komsten till postkontoret i Län­näs i eftermiddag mötte honom en överraskning. Där hade man ordnat med ett kaffekalas med hr Högström som hedersgäst. Bland de, som hyllade honom, var post­mästare Ridderström, Örebro, som i ett tal uttryckte sin och post­verkets tacksamhet till trotjäna­ren, som nu slutade sin gärning. Redan för 5 år sedan fick Martin Högström en vacker guldmedalj för lång och trogen tjänst inom postverket. Den är nu hans käras­te minne från tiden som lantbrevbärare.

Lantbrevbärarlinjerna blir lik­som allt annat mer och mer motoriserade. Under de senaste tre åren har hr Högström använt mo­ped, när han skulle ut med poeten. Och nu efter honom blir det en lantbrevbarare med bil, som kom­mer att överta hans linje. Så får nu Martin Högström åter helt ägna sig åt fisket, som under alla åren varit ett av hans största in­tressen och dessutom njuta av litet mera fritid. Trots, det kom­mer han ändå kanske Ibland att längta efter den tid, då han gick med "ödet i väskan".

 

högström, martin

 

20130322_185948 copy

Se även Posten i Lännäs