Your Company
Start Gårdar och Torp Historia Handelsbodar Företag Skolor Personer Länkar Kontakt Kartsök

 

 

Dombok 1598 Emigranter från Lännäs Immigranter till Lännäs Folketspark/Folketshus Katrinebrunn Lännäs Bygdegård Indelta soldater Posten Lännäs sparbank Vinöfärjan Lännäs kyrka Frikyrkor Olyckor Fornminneskarta Lännäs Hembygds- och Fornminnesförening Hampetorps IF Bröllop Ransonering under 2:a värdskriget Milstenar Emegrationen

Bröllop

Här är en berättelse hur ett kronbröllop i Asker gick till på 1820-talet, skilnaden i sed i Lännäs var hur bruden endera fördes (Asker) eller gick själv (Lännäs). Även var det troligen inga brudgranar i Lännäs.

Skildringen  är upptecknad av Nils Gabriel Djuklou (Sjösänkningsgeneralen).

Man får väl anta att denna typ av bröllop inte kunde ordnas av alla sammhällsklasser, utan var välbärjade bönders sed.

Kronbröllop i Asker 1820

Stor enkelhet och tarvlighet, som utmärkte bondens hvardagsliv för i verden – om detta uttryck kan användas om en tid, som ännu lever i folks minne – såmycken pamp och ståt utvecklades vid gästabud och andra högtidliga tillfällen.

”Skall det vara så ska det vara med besked”. Sa man och skulle en fest firas så skedde det med all möjlig prakt och högtidlighet. En så viktig angelägenhet som ett bröllop kunde därför inte avgöras i så stor tystnad som i våra dagar. Därtil fordrades då mycket mer än blott de blivande makarnas samtycke och prästens välsignelse.

”Min dotter är en seesam mö, och därför bör hom hedras, krona skall hon bära och kronbröllop skall det bliva: kosta vad det kosta vill” tänkte brudens far. Så tänkte även brudgummen och hela skaran av fränder och vänner. Och då brölloppet var en angelägenhet, som snart sagt lika mycket rörde bägges släkt som bruden och brudgummen skälva, så voro alla lika ivriga att det skulle gå hederligt til; och gästernas rikliga förning mildrade även brudhusets dryga omkostnader.

Så var seden, att sedan ölet var brygt ( så att det inte behövdes ”lysas på tomma tunnor” vilket ansågs vara ett dåligt förebud.) och endast åtta dagar återstod till den stora högtidsdagen, skulle svärfadern med sin blivande måg rida runt till fränder och vänner och bjuda, den förra till bölloppet och den senare till till det så kallade ”uttagsölet” som firas hos honom på ”svenkvällen”  d.v.s. aftonen före brölloppet. Dessa bjudningar, särskilt svärfaderns skedden med mycken högtidlighet, och inleddes oftast med ett längre tal – ordagrant på alla ställen – om hur fyra ögon ser bättre än två och hur svårt det vore för mannen att bliva allena. Att den blivande bruden och brudgummen därom kiommit överens och att även vederbörandes föräldrar funnit bäst att de komma ihop osv. Därefter frågas om de tilltalade ville komma till gästabud nästkommande söndag och hålla tillgodo med vad huset kunde förmå. Gamla och unga, stora och små, kvinnor och män bjöds till brölloppet. Men till ”uttagsölet” endast mansfolket och ”brudpigorna” Då ett kronbröllopp alltid firades på en söndag, så samlades det till uttagsölet bjudna hos brudgummen Kl 5 på lördagsaftonen där de undfägnadesmed aftonvard, varpå följde dans och kvällsmål. Kararn kvarblev oftast över natten medan brudpigorna drogo hem, för att vederbörligen utpyntas till högtiden. Tidigt på söndagsmorgonen återvände de dock till brudgummehuset, klädda i full skrud, vilken, enär tiden är inne att bryta upp, äskar förnämsta gästen ( den som ska leda bruden ) ljud, och håller det så kallade  ”uttalet” som är en tacksägelse för visad gästfrihet, med erimrar om det viktiga steg brudgummen nu skall taga, då ”giftermålet icke är något hästbyte som kan göras om närman vill”.och slutas med tillbörlig lyckönskan. ”Brudmarchen” spelas 

Man stig er till häst, och var och en intager sitt rum i ”stassen”. Först rida tvänne ”brudriddare” därefter följa spelmännen, brudgummen med förnämsta gästen, brudpigora två och två, samt slutligen manliga fränder likaså två och två i ordning efter ärvdabalken, de närmaste förstde fjärmaste sist.

Emedeltid sitter bruden hos ”brudsätran”, dit hon i god tid på morgonen ( om ej aftonen före ) begivit sig för att klädas. Hennes dräkt är svart  och försedd med släp. Huvudet smyckas med guldkrona, krans och slöja, samt pärlor och glitter. Ringar med granna hängen ellerkläppar nedhängda från öronen, och den bara halsen är alldeles skyld av pärlband med tillhörande kors och prydnader. Bröstet betäckes av den med allehanda grannlåter översållade bröstlappen.och livet omslutes av detmed stort spänne och fransar försedda ”brudbältet” varifrån ”brudschalarna”  ( i dessa menlösare tider tvenne smärre brokiga sidendukar ) nedhänga. Ett prydligt förkläde , armband av olika slag samt de grant utstyrda ”brudhandskarna” fullända dräkten. Under det hon klädes skalll hon ha något att tuga på , för att aldrig bliva utan mat, bjuda och truga de närvarand, för att inte snålheten skall hos henne vinna insteg, samt i vänstra skon hava en silverpeng till värn mot armod.

När brudummen med ”brudstassen” närmar sig brudsätrans hus, varifrån bruden skall uttagas, avsändes brudriddarna i förväg, för att å brudgummens vägnar fråga om han är välommen. Höviskt bugande framföra de sitt ärende, och då derpå av brudens egen munn erhållit nöjatigt svar, vända de i fyrsprång åter. Som det naturligtvis är av största vikt för brudgummen att med säkerhet veta detta , och att tre ting alltid äro vissa, så förnyas denna budskickning gärna ännu tvänne gånger. Då svaret alltid är detsamma, och han således blivit fullt förvissad  om brudens välvilliga sinneslag rider han med sitt följe under klingande spel in på gården.  Där de så kallade ”hästkararna” stå redo att mottaga hästarna.

Man sitter av och brudpigorna ( 8, 12, 16 osv till antalet ) stiga genast in till bruden, under det den övriga ”stassen” trakteras med brännvin och tilltugg ute på gården. Sedan flaskan gjort sin tillbörliga rund, och prästen anlänt,”spelas brudgummen in” vilket tillgår på  så sätt att brudgummen  företrädd av brudriddarna och spelemännen, samt följd av hela den övriga skaran, stiger in till bruden, som, uppvaktad av brudpigorna, stående inväntar honom. Efter ömsesidig högtidlig hälsning och presentation tager brudledaren bruden vid handen och före henne till ”brudvagnen” ( vanligen någon ”herrskapskarret” ). m jämte brudsätran uppstiger. Brudledaren återvänder därefter till brudgummen, och stassen ordnar sig. Främst rida brudriddarna, så spelmännen, och därpå brudgummen med prästen till höger och brudledaren till vänster, följd av de manliga gästerna. Efter dessa kommo brudpigorna två och två framför brudvagnen, som försvaras av tvänne beväpnade ryttare ”brudens hovriddare”, en på var sida. Som dessa med dragna svärd kall försvara bruden mot all fara, samt ansvara för, att hon ej under vägen bortrövas, så utses härtill unge och manhaftiga krigsmän. Hästkararna till fots avsluta tåget.

Vid framkomsten tillmkyrkan tager brudfärden in i sockenstugan, där gudstjändtens början avvaktas.När ”samman” ringes fattar prästen brudgummen vid handen och, företrädd av spelmännen samt följd av kararna, förer honom genom vänstra kyrkdörren upp till koret. Bruden, med brudpigorna framföre sig , föres av sin ledsagare derefter genom samma dörr upp till sin plats vid brudgummens sida. ( I Lännäs leddes ej bruden, varför Lännäsbrudarna skämtsamt  brukade säga om dem i Asker att de på morgonen togo så mycket till bästa att debehöve ledas ) Männen ställa sig till höger, brudpigorna till vänster, och vigseln börjar.Efter dess slut tager brudparet plats på brudstolarna mitt i koret, med ryggarna åt församlingen, och en av brudpigorna avlämna nu ”brudboken” ( psalmboken ) till brudgummen; och till ett tecken att de nu äro vordna ett,sjunga och läsa brud och brudgum ur samma bok. Sedan prästen från predrikstolen läst ”Fader vår” vänder brudparet sig till försammlingen och förbliver i denna ställning till predikans slut, då pellet höjes och brudmässan sjunges, såsom i vår Svenska kyrkohandbok säges. Vad som dock icke kan omnämnas äro: att bruden gärna bör i brudstolen hava sin fot framföre brudgummens, för att få ”husbondekastet” – Under predokan fälla sin näsduk, för att tidigt vänja hans sinne till ridderlighet och ödmjukhet – , samt slutligen låta ”kyrkdosan” flitigt gå omkring bland brudskaran, för att ej bliva snål, liksom hon varje gång den återkommer, bör bjuda brudgummen såsom ett bevis på kärlek och husmoderlig omtanke.

Efter gudstjänstens slut förer brudgummen skälv bruden, men i övrigt iaktages under färden till bröllopsgården samma ordning som på vägen till kyrkan. Brudriddarna rida nu fram och åter emellan brudföljet och brudehuset, för att anmäla brudparets ankomst, och förvissa sig om attallt är redo för deras emottagande.

Under allt detta har man haft ett väldigt bestyr i brölloppsgården, dit alla hustrur av brudparets släkt på förhand begivit sig med ”förningarne” bestående av gröt och kakor av alla de slag. Värdarna stå med brödkorgen och brännvinsflaskan väntande vid den med ”brudgranar” prydda grinden där skott och hurrarop hälsa brudskaran. Man sitter av och sedan flaskan fuktat alla strupar, ”spelas brudparet in” varefter brudspalmen sjunges och prästen  läser bordbönen. Detta kallas sängledning, och först nu emottages de närvarandes lyckönskningar. Men måltiden är redo, och värdarna mana till bords. Mitt för hästskobordets övre ända taga brud och brudgume sin plats under en tronhimmel. Prästen och alla kararn sätta sig till höger, brudsätran och alla kvinnorna till vänster om brudparet.  Vid hästskons nedre ända sitta spelemännen och brudpigorna,varföre denna del av bordet kallas spelmansbordet. Den strängaste noggranhet iaktages vid gästerna placerande; ehuru var och en vet den plats homon tillkommerår härvid mycket krusande och knuffande, särdeles på kvinnosidan. Ett barn läser bordsbönen, och sedan smörgåsar med åtföljande brännvin tillräckligt skärpt matlusten, stämma spelmännen upp, och skinkan, som skäres av prästen, inkommer. Mellan varje ny rätt göres uppehåll, pratas om väder och vind, sista skören, och utseendet ”på marken” till kommande år, eller andra mera allmänna ämnen; men intet nytt fat får röras av gästerna, utan att först hava tillbörligen ”inspelats”. Sedan skinkan, kålen och pepparrotsköttet på detta sätt förtärts, inträder en högtidligare sinnesstämning. Prästen börjar hosta, kvinnorna framtaga sina näsdukar, och spridda snyftningar förspörjas; ty nu inspelas steken, och nu skall brudtalen hållas. Prästen äskar ljud, och talet, som med ens öppnar alla tårkanaler, börja, samt slutas vanligen med det s.k. talet för skålen, vilket inte alltidutföres av prästen. ”Brudskålar” inbäres av värdarna, och var och en av närvarande offrar däri efter råd och lägenhet åt de nygifta i penningar eller andra skänker. Brudparets föräldrar och närmaste dessutom löften om oxar, kor silverbägare, vävnader eller dylikt.  Sedan skörden är slutad, dricks brudskålen, för vilken liksom för gåvorna, det tillkommer bruden att tacka. Men även på ett annat sätt bör hon visa sin tacksamhet, ty illa skulle det hövas en brud att glömma dem, som bättre än hon behöva andras gåvor. Under hela måltiden står därför brevid hennes egen en större tallrik, ”brudtallriken” varpå hon till någon fattig offrar av alla de rätter, som i så ymnigt mått bjudas henne; och hell den brud ! som först giver åt den fattige innan hon tager sin del; men skam åt den ! som tager mer åt sig själv än det hun unnar den arme. Med steken och tårtan kan måltidens strängt cermeniella del anses avslutad, och nu lämnas gästerna mer ”fri hantering” som det heter.

Samtalet bliver också mer otvunget, under det att förningen med sina otaliga kakor uppdukas, och värdarna gör nu sitt bästa, med trugningar, skuffningar och andra tjänliga medel mana till  dryckjom. När intet mera tomrum återstår att fylla, läses från bordet och tacksägelsen för maten börjar, varvid man tackar icke blott brudparet, deras föräldraroch värdarna, utan ock varandra inbördes. Därefter spelas brudpolskan. Prästen fattar brudens hand och ”dansar brudgummen till” Brudn svänger därpå om med brudgummen, sedan det övriga mansfolket och sistmed brudgummens hästkarl, vilken, högtiden tillmprydnad och såsom bevis på sitt innehavande ämbete, bär den korta piskan knuten över högra axeln, och är den enda avde tjänande bröder, som får deltaga i brölloppshögtidligheterna såsom gäst; dock fordrar grannlagheten att han efter denna hedersbevisning från brudens sida genast avlägsnar sig. Kvinnorna, och bland dem främst brudsätran, uppbjudas var i sin tur av brudgummen, varefter den allmänna dansen börjar. Nu bjuds också kallskkål ( sirap och dricka, med däri simmande brödbitar ), som kringbäres uti stora tennskålar, varutur den ena efter den andra insörplar sitt skedblad. Frampå kvällen ”dansas bruden bort” vilket tillgår på följande sätt. Brudpigorna taga i ring omkring bruden, som med förbundna ögon söker att fästa kronan på någon av de dansandes huvud; och den, som får kronan, skall då först bliva brud av de unga flickorna. Slumpen skulle väl avgöra det, men artigheten fordrar att bindeln ej knytes för hårt, då kronan gäna bör tillfalla brudgummens ogifta syster, om han har någon, eller i annat fall hans närmaste tilläktenskap lediga fränka. Då brudpigorna efter slutad dans lyfta upp bruden för att bära henne på ”gullstol” framrusa de gifta kvinnorna, ropande, att bruden hör dem till.  Nu får inte längre dväljas bland de muntra flickorna, hon tillhös nu husmödrarnas allvarliga krets. En stri mellan gamla och unga begynner; men gummornas rättvisa sa segrar, och undr flickornas tysta önskan att även deras tid snart måtte komma, utlämnas bruden, som genast begiver sig upp på brudkammaren, för att med avläggandet av den granna skruden säga farväl åt ungbommens flärd och nöjen.

Sedan bruden dansats bort, kommer turen till brudgummen, som skämtande och skrattande hurtigt svänger om med ”pojkarne” Under rop att ungdommens lekar ej mera anstå honom, söka gubbarne att rycka honom ur ringen, och ett väldigt nappatag mellan unga och gamla börjar även här. Men ”pojkarne” hålla i sig , och först sedan brudgummen såsom lösen bjudit tobak och brännvin, bliver han utlämnad. Den utlåvade trakteringen inkommer också, och varje manlig deltagare i bröllopsfesten erhåller sin lerpipa, som stoppas egenhändigt av brudgummen. Emellertid är brudens omklädnad fulländad, och hon återkommer, klädd som ”ungmor” i stycke och mössa. Nu bjudes aftonvard, då ungmor själv delar osten och brödet,medan ungfar, trogen sitt löfte, iskänker suparna. Flaskan gör flitigt sin rund, och under muntert glam förnötes tiden till kvällmålet, som består av lutfisk, sötgröt och kakor, varefter man fogar sig till sängs.

De nygifta å dock sällan njuta någon ro, emedan de tidigt på morgonen andra dagen med musik och brännvin skola traktera gästerna på sängen, vilken ofta drager sin dryga tid, då dessa är inkvarterade i granngårdarna. Därpå följer middagsbjudning, dans och kvällsmål. Tisdagen ”spenderades brudgummebrännvin” vilket tillgick sålunda, att de nygifta, med brännvinskuttingenllan sig och spelmännen till häst framföre vagnen, foro omkring i grannskapet och genom sina ridande, med brännvinsflaska och ”sölfkappe” utrustade brudriddare, trakterande alla som mötes. Även denna dag tillbraktes i bröllopsgården, och först påonsdagen åtskildesman. Dröjer någon längre kvar, bjuds han på ölsupa, och då visste man vad klockan var slagen.