Anton Larsson Hällgöl

Från omkring mitten av 1800- och ända in på 1930-talet levde i Lännäs socken en liten

 krokryggig gubbe vid namn Anton Larsson, vanligen benämnd Anton, men någon

gång ''Antonius bönpung". Han var född inom socknen, nämnare bestämt vid Yxnäset år

1851 . I sina bästa år hade han varit på sjön där han varit rorgängare, men nu bodde han efter

sin hustru Majas frånfälle ensam i en liten grå och omålad stuga som hette Lilla Hällgöl. En

son hade de som hette Fritiof. Då Anton inte alla gånger var överens med gumman bodde

han då i köket, och gumman och sonen Fritjof höll till i rummet. När man någon gång hade

ett ärende eller dylikt till Anton och skulle gå in i stugan fick man gå på en stenhälI, vilken

tjänstgjorde som förstugubro, och igenom en dörr med hög tröskel in i farstun, varefter en

dörr med likaledes hög tröskel ledde in till rummet där han bodde. Han flyttade dit sedan

han blivit änkling. Där inne hade han en mängd olika saker och föremål, såsom nät,

bindtjuga, kläder, burkar m.m. På ett stort fyrkantigt bord som stod vid ett av rummets båda

konster låg bindnålar, kaviar, garnnystan, korkar samt en hel del andra föremål. Vidare fanns

det i rummet ett skåp i vilket Anton förvarade matvaror, porslin, skedar, gamar, knivar

m.m. Golvet var sällan prytt med matta, och på väggarna var det istället för tapeter

tidningar och papp spänd, som dock med åren blivit gula och nedrökta. I rummet som han

nu bodde i (köket var nämligen fullproppat med en massa bråte) fanns det en öppen spis

Där fanns även en vanlig vedspis av järn monterad i stenhällen. Ibland satt Anton och

lagade, samt ''bodde'' nät, dels egna men mest nät som han åtagit sig att göra i ordning åt

folk i trakten. Ibland blåfärgade han dem även vilket gör dem mera osynliga i vattnet, samt

är bra mot röta. Då kunde det allt som oftast hända att han av vana rev sig i huvudet, och

håret som av åldern var vitt, antog då en blåaktig färgton, vilket intygades av min far Emil

Sandin, vilken Anton anlitade som hårklippare

Någon gång for han ut på sjön i sin roddbåt och lade ut nät i Hjälmaren "för att åtminstone

få några mörtar åt mina kära små kisser'' som han sade. De ''små kissema" omhuldade han

särskilt. Vid något tillfälle lär han ha haft inte mindre än 21 stycken katter

Pigg och kry som han var hade han på östra sidan av stugan grävt upp ett rätt så stort

tradgårdsland, där han bland annat odlade stensärter. Bättre ärtsort än denna påstod han inte

fans och det hände ibland att han av denna sort sålde sättärter till sina bekanta och vänner

Att de då hade en stor förmån när de fick något hekto av nämnda sort höll inte Anton inne

med Vidare kan nämnas att han alltid högg sin ved, samt att han då och då gick till

dåvarande handelsboden i Djursnäs för att handla matvaror åt sig. (Handelsmannen hette

Knut Andersson och frun Signe. Knut hade ofta en rökpipa i munnen och var mager. Signe

var stor och fyllig.)

Då passade han samtidigt på att hälsa på i stugoma och språkade livligt om väder och vind

Han gav också råd åt traktens fiskare var de skulle lägga ut sina fiskredskap, t.ex. eder

någon hård strmi från väster o.d. för att Ba bra fångst. Ibland skojade han med någon flicka

som han föreslog skulle ta komma till honom och hushålla. På sina vandringar i bygden hade

Anton alltid en krokig käpp som han tillverkat, samt likaledes av egen tillverkning bunden

kasse med sig. Att för någon att försöka skoja med honom var inte lönt ty då skrek han till

rätt så kraftigt och bytte omedelbart samtalsämne

Lilla Hällgöl låg trolskt och vackert, omgivet av barr- och lövskog. På den östra sidan om

stugan låg det några små berg, samt en rullstensås med fin utsikt över byn Rud. Runt täppan

gick en gammaldags gädesgård. Anton, som enligt påstående aldrig varit sjuk och eller heller

använt glasögon, blev dock till slut "krasslig'' och fick då flytta till Lännäs ålderdomshem

Där trivdes han emellertid inte och avled efter någon tid i en ålder av 83 år.