Den första. handelsboden i Lännäs hette Åkerslund, Det var en stuga, som låg på andra sidan landsvägen mitt för nuvarande Lännäsborg, Ett fruntimmer ägde affären. Hon hette Sofie.

Jag gick med mor dit en gång, när hon handlade, och då fick jag en stor bit av en sockertopp av Sofie. Det var nånting att få, för den lille parveln, berättade f. hemmansägaren Konrad Andersson i Boda för sin dotter medan han ännu var i livet.

Mitt andra minne av Åkerslunds handelsbod är förknippat med skräddarebesök i Ruddammen "Skräddare-Gabriel" sydde nämligen hos oss, och då skulle han bl.a. sy ny en liten fårskinnspäls åt mig, när skräddaren skulle sätta,in knappar i pälsen, hade vi inga sådana hemma, utan jag fick lov att gå till handelsboden och köpa. Det var en lång väg. Handlaren hette Holm, jag fick köpa. mina knappar. Men det började mörkna på när jag skulle hem, och jag minns att Jag var mörkrädd. Jag var ju inte fyllda sju år ännu. Handlande Holm var sjuklig, så han hade expedit. Den första hette Vinblad och den andre i ordningen Alfred Bergvall, Han blev sedermera. en stor grosshandlare i Örebro.

Efter honom fick Holm en expedit som hette Per Aug. Nordqvist från Örebro. Efter några år hos Holm flyttade Nordqvist till Hampetorp, där han började med egen affär i en källarstuga. Det var två systrar, som ägde den där källarstugan, den ena hette Kari, och hon var gift med en man som kallades Ol-Annerse. Den andre gick under namnet "Stor-Brita", och hon gifte sig med Anders-Gustaf från Elgehult. Han var stor och lång till växten, så folk kallade honom "Lången", och Britta fick heta, "Långa-Britta" Ol-Annerse var driftig. Han byggde en tvåvåningsstuga. åt sig och Kari. Sin del i källarstugan hyrde Kari ut å Nordqvist, att ha affär i, under det Brita och Anders-Gustaf bodde i den andra ändan av källarstugan. Den är nu riven men Ol-Annerses tvåvåningsbyggnad står kvar än i dag. Brita och Anders-Gustaf hade en ko också, och hon hade "långhagen" till bete, man kallade landsvägsdikena så. Anders-Gustaf hade en dotter i sitt första giftet hon fick valla kon i dikena. ‘ Jag minns hur far sa en söndag han kom hem från kyrkan, att han tyckte synd om barnungen, som skulle få gå och valla, söndag som vardag.

 

 

HANDELSBOD I HAMPETORP

När Per Aug. Nordqvist var expedit hos Holm i Åkerslund, blev han bekant med en mycket vacker

och god flicka från Hållbäcken, som hette Sofi, så när Nordqvist flyttade till Hampetorp, gifte han

sig med sin Sofie, och hyrde bostad på övervåningen hos Ol-Annerse. Men det var trångt och obekvämt att ha affären i källarstugan. När Nordqvist hållit på med affären några år, började

han fundera på att flytta från Hampetorp, och söka sin utkomst på annat håll. När far fick höra det tyckte han det var tråkigt. Han ansåg att det var bekvämt, sedan det blev handelsbod i Hampetorp, och han ville inte att Nordqvist skulle flytta från trakten. I stället sa han åt. Nordqvist: "Kan du inte

bygga dej en handelsbod i Hampetorp?" Var skulle Jag bygga? svarade Nordqvist. Tala vid Annners-Orse i Mosstorp, Han säljer nog mark," svarade far. Nordqvist frågade Anners-Orse, och fick köpa. tomt.

Det blev bygga av med detsamma, Nordqvist byggde en handelsbod i ena ändan av huset och bostadslägenhet i den andra, Dä var finaste huset i hela Hampetorp på den tiden. Det eldhärjades dock för åtskilliga år sedan, och där Nordqvists handelsbod stod, ligger nu Konsums affär.

En handlande, Klevander från Örebro, hjälpte Nordqvist ekonomiskt. Nordqvist var mycket företagsam, men allt gick inte så bra. Då fick unga Nordqvist klander av Klevander.

När handelsboden var färdig började Nordqvist med uthusbyggen. Han byggde ladugård och

hade ko och häst, Så byggdes källare och brunn. Jag minns att när far och jag kom från hästmarknaden i Odensbacken, höll muraren på att göra cementbruk till källaren, "Det ska stå och syra nu", sa han till far. Men det var inte så lyckat att "syra" cementbruk. När källaren omsider

blev färdig, gick vattnet in från backen utanför, varför drickskaggarna låg och flöt, medan källan

var tom och torr.

Den pensionerade soldaten Fager från Fagerbergs var skjutsbonde åt Nordqvist ,och han körde hem varorna från Örebro.

ORDNADE POSTGÅNG ;

Nordqvist hade framåtanda han ordnade så det blev postgång från Hampetorp fram till Lännäs med unge Johan i Påversstugan som brevbärare i Nordqvists regi..

Man fick betala ett öre for varje brev, som kom, och tre öre för varje brev man skickade. Jag minns att far tyckte det var bra att man slapp gå ända till Lännäs kyrka var gång man skulle sända ett brev.

Nordqvist drog också in telefon i handelsboden och fick telefonkontakt med Örebro, När han snart nog byggde filial i Ingvaldstorp, satte han upp telefonstolpar från Sandsbäck över åt Katrineberg till Ingvaldstorp, och hade telefon även till filialen. Föreståndare for handelsboden där var svågern, Lars-Petter från Hållbäcken, Jag minns hur duktig den pojken var i skolan, han var främst i klassen.

Filialen i Ingvaldstorp gick inte så bra, Lars-Petter Larsson var for godhjärtad, Nordqvist sa en gång att Lars-Petter väger bort förtjänsten. Efter några år överlät Nordqvist affären där och drev endast butiken i Haga, Hampetorp.

SKRÄDDARE TILL BYGDEN

Så kom Nordqvist att tänka på att det skulle vara bra att få en skräddare i bygden. Det fanns dock inte bostad för någon skräddare men Nordqvist visste på råd, Han köpte ytterligare tomt och lät uppföra en stuga Byggmästare var en svåger till Nordqvist som hette Gustafsson samt Konrad Olsson i Gunnarstorp. Båda var mycket skickliga och gjorde ett fint arbete. Men så hade de också hög dagspenning, hela 2:25. Det var mycket pengar på den tiden. Så kom en skräddare Gotthard 'Lagerqvist från Närkes Kil och slog sig ned i Hampetorp. Det var en skicklig yrkesman, fast han

råkade ta fel mått på mina brudgumsbyxor.

Nästa etapp i Nordqvists arbete blev att han köpte ytterligare en tomt, nu av Anders-Gustaf, nämligen dennes potatisåker på andra sidan vägen. Där byggde han sin fina villa, för att ha hyresgäster. Den fick namnet Villan, Hampetorp och heter så än i dag.

Så grävde Nordqvist stora gropar i den torra sanden och fraktade dit matjord i vilka han planterade en mängd fruktträd. Folk sade, tänk, om Nordqvist hade mycket pengar, vad han skulle förändra Hampetorp. Han förändrade också Hampetorp. Platsen hade aldrig varit vad den är i dag, om inte Nordqvist hade funnits med sina initiativ.

HAMNPLANER

Han tänkte också på vad det skulle betyda for bygden om man hade en hamn och en brygga vid

Hjälmaren, så att båtarna mellan Stockholm och Örebro kunde lägga till. Det hade funnits en brygga vid Derbol förr, där Brevens Bruk tog in sin järnmalm och lastade sitt järn. Far berättade att

när järnbönderna från Breven skulle lasta, slamrade det om järnstängerna. så det hördes ända till

Ruddammen, Sedan dess hade inga båtar angjort Hampetorps stränder.

Nordqvist satte som vanligt sina. planer i verket, Han köpte grova timmerstockar och började påla. Det gick inte lätt, jag minns hur man hade en stor s.k hejarsten, som vinschades upp och släpptes ned på pålarna, som kunde sjunka ned en aln vid en enda kläm. Alltnog blev bryggan färdig.

Nordqvist lade räls från bryggan till hamnmagasinet samt byggde en rälsvagn. Och nu började en

ny tid för Hampetorp med kontakt med yttervärlden.

När ångfartyget Gustaf Lagerbielke från Örebro gick till Stockholm angjorde det varje söndag

Hampetorps brygga. Då var Janne Westerberg där med sina bär tillika med Jeppe på Berget m.fl, Det skickades smör och naturaprodukter till huvudstaden! Förut hade man rest ända till Läppe för att få. båtkontakt, men tack vars Nordqvist blev detta överflödigt.

Nu hade stora världen kommit alldeles inpå knutarna. och nu behövde man inte längre åka ox-

och hästskjuts om somrarna, när man skulle in till Örebro. Ett bolag i Örebro lät bygga en båt, Östernärke, som gick i trafik, och Lännäsborna åkte på böljan blå, när de skulle in till stan. Handlanden Alfred Lindqvist i Egeby, St Mellösa, lät bygga både båt och pråm som gick i trafik Örebro - Odensbacken – Stockholm med last av såväl säd som halm och, styckegods.

Örebroarna företog ofta lustresor till det natursköna Hampetorp med Örebrobåtarna, Örebro I och Örebro II. Särskilt var det fallet vid de stora Kvismardalsmötena på Granön.

Nu hade Hampetorps brygga blivit ett centrum for bygden ingen hade väl kunnat drömma om att det skulle kunna bli så i Hampetorp. Företaget blev inte till så stor förtjänst för Nordqvist, det var nog bygdens folk, som hade största nyttan av att det blev båttrafik till Hampetorp.

JÄTTE-EKAR TILL BÅTBYGGEN

Just när bryggan var färdig avverkades mycket ekskog på Segersjö domäner och såldes till Hjälmare docka för båtbyggen. En tjänsteman, Lindmark, som var kunnig i virkesmätning valde

ut de jättestora ekarna. i Töntorpa-ängen. Jag minns vilket arbete folk hade med att få upp de där stora ek-kolosserna på vagnarna. En gång såg jag när August i Rud och Lars-Erik i Rudsättter höll

på att lasta en jättekubbe for vidare befordran till Hampetorps brygga. De fick ta av hjulen på

ena sidan på vagnen och väga upp stocken, och sedan var det att sätta på hjulen igen.

Detta ekvirke forslades under de första åren till Hampetorps brygga. Det var endast en pråm

som kunde ta de största ekstockarna, Styrbjörn hette den, och Holmqvist i Segersjötorp var pråmskeppare. Endast Styrbjöm hade nog starka taljor, men ibland var skepparen rädd att de

inte skulle stoppa for de jättestora ekkolosserna.

TALGLJUS VID PREDIKAN

Under Nordqvists tid var det, som man fick börja lägga bort de hemstöpta talgljusen och gas-

lamporna och börja med fotogenlampor. Förut när det var predikan i hemmen, tog var och en med sig en ljusstump, så men kunde se i sångböckerna. När sången var slut, släckte man dem och endast

ljuset framme hos predikanten fick brinna. Man samlades i de olika hemmen men även Nordqvist tog emot och hade predikan i köket. Det blev så mycket folk att inte bara köket fylldes utan också sängkammaren, farstun och kontoret intill affären.

När fotogenlamporna. Gjorde sitt inträde i bygden skänkte Nordqvist sådana till baptistkapellet i Bönerud. Han och hans kära hustru var trogna besökare på förmiddagsgudstjänsterna där. En söndagsmorgon, när far och jag skulle gå till kapellet i Bönerud, ropade Nordqvist in oss. Han hade då köpt grammofon och ville låta oss höra den. Hans svärfar var på besök och fick också lyssna på grammofonsången. Eftersom det inte var någon andlig sång, tänkte väl Nordqvist att svärfadern inte var så glad åt den, vilket föranledde honom att klappa den gamle på axeln och säga.: "Ja, se morfar, det här är en fosterlandssång, och det er inget att förakta det heller".

Ethel Andersson

 

Källa NA

 

 

 Affären efter branden i juni 1939