Nyttorp

Bildkälla: Högsjö Kulturminnesförening

Beläget strax söder om järnvägen

Under senare delen av 1800-talet bodde och verkade i Lännäs ett par kvinnor, som gick under namnet "Lärkorna". Deras egentliga namn var Marie och Britta-Kajsa Andersson. De voro födda vid Nyttorp, ett torpställe under Högsjö. Efter föräldrarnas död övertog brodern torpet eller arrendet och de båda systrarna fick bo på kammaren ovanpå. De försörjde sig med att på höstarna plocka bär samt hjälpa lantbrukarna med potatisplockningen. På vintern sydde de hattar av halmflätor. När det så blev vår och vinterns trägna arbete resulterade i ett stort lager av hattar, så var det att ge sig ut och sälja.

De hade en mycket stor korg och den plockades full av huvudbonader. De utsträckte sina affärsvandringar ända till grannsocknarna. Den yngsta, Britta-Kajsa, var delvis invalid i det hon hade en liten puckel, så det var Marie som fick bära korgen med hattarna och den bar hon på ryggen. I stället så skötte Britta-Kajsa om affärerna. Pigga och duktiga var de båda, men hon var i varje fall den mest ruschiga av dem. Diktarådra hade hon också och skrev dikter och poem, som hon uppvaktade vänner och bekanta med på deras högtidsdagar. Spelade fiol gjorde hon likaledes. De voro småväxta och de gick alltid så fort på sina vandringar. Någon trodde att de fått namnet "Lärkorna" därför att "benen gick som lärkvingar", när de kom promenerande med sina hattar. Men det smeknamnet hade de fått på annat sätt. De voro mycket duktiga att sjunga båda två och det var denna deras sånggåva, som djupast var anledning till namnet.

Saken var den, att när järnvägen Stockholm-Göteborg byggdes så var det en massa rallare på trakten och byggde på banan mellan Kilsmo och Vingåker. Flickorna voro duktiga att sjunga. Hemmet låg inte stort mer än ett stenkast från järn-vägsspåret. De voro pigga och glada av sig och ibland klättrade de upp i de stora lövträden kring stugan och där satt de och sjöng för rallarna. Karlarna voro glada och tacksamma för sången och tyckte att flickorna voro riktiga sångfåglar, där de satt i träden och sjöng. Så småningom spred sig ryktet om namnet som rallarna gav dem och det följde dem sedan livet ut. Om de själva visste om smeknamnet, vet man inte.

När brodern dog och andra övertog arrendet, blev systrarna hemlösa och måste söka sig annan bostad. De fick då hyra en kammare vid Karstorp åt Högsjö-hållet. Där bodde de några år och idkade sitt hantverk, tills de flyttade till Eltarebacken, där de bebodde en liten kammare under återstoden av sin levnad. De fick slita och sträva för sitt uppehälle året om. Och då våren kom så var det ett vårtecken så gott som något, när "Lärkorna" kom med sina vackra hattar och sitt kvicka prat.

Källa: Ethel Andersson från Jag minns det som igår - närkingar berättar