Kallades för Sköldens

​

Gustav Sköld

 Sjobacken

Gustav Sköld och hans hustru Mina bodde i ett ställe som hette Sjöbacken, beläget ett drygt stenkast iftån Hjälmaren vid Västra Rud. Sköld, eller som han enligt uppgift först hette, Gustav Adolf Jansson, härstammade från Ludvikatrakten i Dalarna., närmare bestämt Grangärde socken, var föd d den 3 juni 1863 och dog den 24 oktober 1940, Han hade i sin ungdom varit vid artilleriet och i samband därmed tagit namnet Sköld. Därefter hade han haft en del andra tjänster i landet. Hustrun hette Vilhelmina och var från Ervalla socken där hennes far varit banvakt. När de flyttat till Sjöbacken idkade de första tiden lite jordbruk samt fiskade emellanåt. Skölds specialitet var huggmete och uttring på sommaren, samt på vintern pimpelmete. Han hade då sina särskilda små konster med reven m. m. Tur och skicklighet hade h£i även, ty det är säkert en hel del abborrar, gösar, gäddor med flera fiskar som fångats av honom. Men han ville allra helst vara själv när han fiskade, och att det då skulle vara tyst berättar denna historia. En vinterdag sitter Sköld i godan ro bakom sitt "skyl" (vindskydd) ute på Hjälmaren, närmare bestämt vid Nifsagrundet och pimplar. I , metarkorgen ligger det några tiotal abborrar vilka utgör fångsten. Längre bortåt Hällgrundet synes några andra fiskare som också är ute och pimplar. Men eftersom de sett "Skölden" sitta kvar på samma ställe hela tiden börjar de fundera på om han inte fått fisk. Rätt som det

är åker en av dem, en pojke, åt Skölds håll. Han åker skridskor och drar en hemmagjord kälke i en lina sig. Kälken är oskodd och slänger och far på den skrovliga isen, så det skramlar rätt duktigt. Färden går först direkt till Sköld för att höra om han fått något. Men när han kommer fram til "Skölden" blir denne arg och det blir ordentligt påskrivet, bland annat att det inte går att få någon fisk när dom ska åka och föra oväsen så där, för då blir ju alla fiskar bortskrämda. Bortsett från denna MUa episod hade Sköld för vana att ha ett bra humör. Han var och nyter och brakade gärna berätta sina minnen och historier. En kär tingest som alltid följde honom var snusdosan, ur vilken han ibland tog sig en pris. Sköld var för sitt långa, vitgråa, skägg vilket var så långt att det räckte honom långt ner på bröstet. För någon som inte kände igen Sköld och mötte honom i skymningen någon kväll, kunde denne mycket väl ta Sköld för tomten, när han kom med sin grepkorg på armen. Denna brakade han i allmänhet ha när han var till Hampetorp och handlade hos Nordkvist.

När hustru Mina dött, vistades Sköld tidvis hos sina barn, men bodde dock fortfarande rätt så mycket i Sjöbacken. Under senare delen av hans liv drogs en ny landsväg igenom socken. Denna fick då sin sträckning genom Sjöbackens marker. I och med att nya landsväg blev färdig, började allt fler stadsbor att sommarställen utefter Hjälmarstranden varvicLSköJd på grand av Sjöbackens vackra och centrala läge sålde en del tomter till rika stadsbor och sommargäster. På så sätt blev han bekant med en hel del "rika gubbar", hos vilka han höll till och blev bjuden på fester, och ibland var han med dem ute på sjön och fiskade. Ibland åkte han även med hem till stan i bil. Så småningom blev dock Sköld 'allt och dog så i en ålder av 77 år. Han ligger begravd på den södra sidan om kyrkan på Lännäs kyrkogård.